Avslut eller upptakt?

Vi kunde inte önskat oss en bättre avslutning på det här läsåret än den vi fick idag! Sol. Lagom varmt. I stort sett varenda liten Bofink på plats (ååååååhhhh vad vi önskar att vi hade varit alla!!!). Och så målet - Jordtorpsåsen i sin allra allra vackraste skrud! 

Så här efteråt, så vill inte den där sköna känslan i magen lämna en. Ni vet... lite som fluffig-bomull-och-jordgubbsglass-och-att-ligga-på-en-varm-skön-filt-i-solen-känslan. Inte heller kan man riktigt sluta le lite så där fånigt lyckligt för sig själv. Eller sluta berätta för alla som vill höra (och kanske en och annan som inte alls vill det;)) om hur oooooooootroligt bra vi hade det och hur duktiga alla var och hur många blodiglar vi hittade och... Ja. Ni förstår. Men - ska vi ta det från början, eller? Säg JA! :)))

Det märktes redan vid frukosten. Det låg förväntan i luften... Alla visste vad som skulle hända och alla var lika sugna på att få ge sig iväg. På Jordtorpsåsen skulle vi leta efter iglar. "Det är nästan som sniglar fast de finns i vattnet." Ingen visste riktigt hur de skulle se ut - men vi ville veta! Så att ställa upp alla i ett orm-led idag var inga problem... Bara vi kommer iväg någon gång! 

Ja, så ringlade den iväg, Bofinksormen. För dagen i alfabetisk ordning. Ja, man får ju förnya sig ibland. Färden gick på vägar...

... och stigar. Här hade vi god hjälp av en Bofinksmamma som ville följa med på vårt äventyr. Hon visste nämligen om en bra väg som vi fröknar inte riktigt hade koll på. Och det var dubbelt bra - för då kom vi att passera en Bofinkfarmors hus. Och hon var ute, så somliga kunde få sig en mysig kram och klappa lite på hundarna. <3

Färden gick också förbi...

... ett vindkraftverk. "Vad är det där??? Vad högt det är!" Ja, nästan ända upp till solen! 

Så hittade vi:

-Titta! Jag har hittat en guldsten!

- Får jag se? Nej, det där är inte guld. Det är en diamant! 

Ja, man får hålla ordning på ädla metaller och stenar...

Om ni bara visste hur duktiga vi är på att gå! Och hur mycket fart vi har i fötterna när målet kommer inom synhåll... 

Det här gänget blev nyfikna på oss när vi kom traskande.

Framme! Vi hinner knappt sätta foten i naturreservatet förrän ett barn utropar:

"Birgitta, hör du? Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuuuu! En gulsparv!"

Och mycket riktigt! Nu hör alla det. Den finns på riktigt, den där fågeln som kan räkna till sju! Gulsparven. Och fröken fällde nästan en tår av lycka... :) Fler fågelälskare i världen!

Vi promenerar genom lummiga lundar för att komma hela vägen fram.

Men vi är lite trötta nu faktiskt. Och behöver lite påfyllning i magen. Tur att vi hade packat både bilar och ryggsäckar ordentligt. Där fanns både saft, kex, frukt och pannkakor med jordgubbssylt. Jo... För en sån här dag behöver man energi. Annars orkar man inte med allt utforskande, upptäckande, samtalande och dokumenterande. Så vi tog oss en skön paus bland alla blommor och fjärilar och fåglar - och bara satt där. Mitt i kläderna. Helt nöjda...

 

Men ganska snart så lockade våtmarken lite mer än kakor och frukt. Det är ju det som är så finurligt. Roligheter trumfar gotter. Men det visste ni väl redan...



Utrustade med håvar och hinkar började jakten på iglar och andra blötdjur. Det är ganska spännande när man inte riktigt vet vad det är man letar efter. Eller åtminstone så vet man inte helt säkert hur det ser ut. Såååå... vi doppade ner hinken på vinst och förlust. Voila! Det första som händer är att vi får napp! Ja, inte en igel så lätt. Men en trollsländenymf! Dvs, en sländebäbis. Typ. Alla blev så exalterade över det hastiga fyndet att ett foto var omöjligt. Det blev skakigt och skymt av händer så därför får vi tacksamt nöja oss med en länk till mer vana utforskare och upptäckare på Sveriges Lantbruksuniversitet. Se och njut. Där kan ni också läsa om den fantastiska förvandlingsprocess som trollsländor genomgår. Vi hade dessutom turen att få se en nymf i sitt sista stadie innan den fullständiga metamorfosen till färdig slända. De ömsar "skal" ca 10 ggr innan de är klara. Och den här - stor som en liten kräfta och förvillande lik densamma - var definitivt inne på sitt sista klädbyte. Naturen är fantastisk! Och föränderlig...

 

Nymf i sitt sista stadie. Lik en kräfta, eller hur?

 

 

Att fånga en redan färdigtransformerad slända på bild var lättare. De var inte lika intressanta... ;) Eller handlade det om att de var liiiiiite svårare att håva in?

 

Men självklar hittade vi också iglar. Både hästiglar och äkta blodiglar. Fantastiska djur. Och lite läskiga. Inte många ville ta i dem. Men ALLA ville ha dem!

 

 

Vem vill inte ha en sån här liksom?!

 

 

Vi ville ha många!

 

 

 

Att få tillbringa dagen så här - göra lite vad man vill - i uterummet gav i sanning mersmak. Så lika mycket som utflykten var en avslutning blev den också en slags upptakt för höstens aktiviteter. Så bra som det här kändes vill vi göra det igen. Och igen. Och IGEN! För här var vi lugna. Tror inte att vi såg skymten av en konflikt i stort sett på hela dagen. Hörde inga ord som gjorde ont i öronen. Och bara en endaste liten gråt på hemvägen - för att man var trött och lite hungrig - vilket är fullt förståeligt! Det var en rejäl promenad.

 

Här flöt man mellan aktiviteter och vänner. Lek och al(l)var. Mellan olika rum i uterummet, utan att det för den skull blev oroligt. Man fick hålla på tills man var klar - oavsett vad det var. Allt var möjligt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi vet att man inte får plocka fridlysta blommor som t ex såna här fina krutbrännare...

 

 

 

Men titta får man. Med lupp!

 

 

 

- Vem vill ha pannkaka!

- JAAAAAAAG!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Visst kan man också vila i uterummet. Och undersöka hårbotten samtidigt... :)

 

 

 

 

 

 

Ja, det händer så mycket på en dag att man blir alldeles... alldeles... glaaaaaaaad!

 

Ingen ville gå hem egentligen. Men när det var dags att gå var alla ändå med på noterna och vi gick lugnt och fint hemåt...

 

 

... genom ett majsfält. Utan att någon enda liten planta blev nertrampad! Vi vet ju hur det är att ha planterat. Det får man vara rädd om.

 

Hela dagen var vädergudarna på vår sida. Ända tills...

 

... vi var nästan hemma. Då! Öppnade sig himlens portar. Eller nä... Men ett litet sommarregn föll över oss så vi blev som nyduschade med kläderna på. Men det kunde vi mest skratta åt. Det var inte ens kallt!

 

 

Fåren sökte skydd under träden. Vi passade på att hälsa.

 

 

En underbart rolig dag var över. Vi antar att ni inte hade några problem med läggningen... Ett speciellt varmt tack från oss alla till Bofinksmamman som var med oss idag. Så roligt att du ville komma. Och vilken tillgång du var för oss! Tack!

 

Den här terminen är snart över. Men ändå känns det som om det bara är början - på nåt nytt, spännande och fantastiskt. Den som väntar på nåt gott - väntar alltid för länge! Men snart är det augusti. Då kööööööör vi!

 

Några gånger till hinner vi väl ses innan semestrarna drar igång. Och ett till sista och ganska viktigt inlägg är att vänta...

 

Vi ses. Här eller där - välj själva!

 Hej hej!

 

 

Eeeeeehhhh... Jo... Det var en sak... 



 

 

 

... apropå känslor... Vi provade det här idag. Det var JÄTTEHÄRLIGT!!! Men säg inget... ;)

 

Tjingeling!