Vår förhoppning med bloggen är att den ska öppna upp för djupare diskussioner mellan både oss och er men också mellan er föräldrar. Eftersom ni nu redan är ganska insatta i läroplaner och vad vi gör om dagarna, så behöver vi kanske inte prata så mycket om själva temat och hur vi framlever våra dagar när ni är på jobbet när vi ses på föräldramöten. Kanske kan vi ägna tiden åt att prata om saker som känns viktiga för er och era barn. Undrar om ni tycker att det här är en sådan fråga...
Den här frågan känns viktig för oss i alla fall. Vi hamnar i de här situationerna flera gånger varje dag som ni förstår. Att någon säger NEJ men inte blir lyssnad på. Det är inte en isolerad företeelse här på avdelningen. Överallt dyker den upp. Från lilla Bofinken till den stora världen där utanför staketet. Man kan välja att hantera det lite olika. Naturligtvis beroende på situationen. Men något kan man väl säga generellt - när människor umgås finns det gränser. Vi har pratat om det också förut. Om rätten att få vara den man är tills dess att man inkräktar på/kränker någon annans integritet och rätt att få vara som den är. Ett nej är ett nej. Och ett nej betyder STOPP! Hit men inte längre. Självklart. Eller?
Eftersom vi jobbar med små barn så vet vi att det är självklart att det INTE är självklart. Har man levt i knappt 5 år kan man inte förväntas veta att nej betyder NEJ oavsett vem som säger det. Om det är en kompis, en förälder, en lärare, tanten på bussen... När vi i vårt samhälle dagligen får se prov på att vuxna människor inte vet att respektera ett nej, kan vi inte förvänta oss det av barnen. Men vi kan lära oss! Och det känns viktigt, angeläget och alldeles självklart. Eller hur? För var ska en förändring börja, om inte med dem som ännu inte lärt sig att man kan gå över gränsen och kränka en annan människa utan att reflektera över det. Förändringen startar hos dig. Och mig. Och var och en som vill...
Så - hur sätter vi gränser med respekt/kärlek? Hur låter vi alla ha rätten att få vara som de är samtidigt som jag själv får vara den jag är? Hur kan vi bli bättre på att höra ordet NEJ och respektera det? Genom att säga JA? Hur?
Hur tänker vi då?
Ja, naturligtvis är det här frågor som vi stöter och blöter dagligen. För varje situtation kräver att vi tar ett snabbt beslut om hur den ska hanteras. Det kräver ofta att vi går på instinkt eftersom tiden är alltför knapp för att hinna tänka efter och rådfråga en kollega eller ringa en vän. Då behöver man vara förberedd i tanken på hur man rent generellt tänker i sådana här frågor. Av den enkla anledningen att man i läroplanen kan se att ett av målen är just:
Förskolan ska sträva efter att varje barn
• utvecklar sin förmåga att fungera enskilt och i grupp, att hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler
Återigen - inte bara något vi helt spontant kom på att vi ville fråga er - utan ett specificerat mål i läroplanen. Viktiga saker. Men inte enkla...
Lite feedback nu vänner! Kommentarsfältet är öppet. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar