Tranor, örnar och blåmesar på Bofinken

Idag har fåglarna fått luft under vingarna på Bofinken. Tranan har ni ju redan sett lite av. Projekten går lite i cykler hos oss - och vi tänker att det är skönt att kunna ta sig den friheten. Att få följa lusten... Så en period har vi planterat och skrivit väldigt mycket. Då följer fåglarna med oss lite i bakgrunden. Men intensiteten och fokus har varit någon annanstans. Det är det som är så fascinerande att observera som pedagog - det här flödet mellan aktiviteter. Det är nämligen inte bara själva aktiviteten i sig som är viktig utan även mellanrummen mellan dem. För barnen gör inte det här "hoppandet" någon skillnad och upplevs inte heller som konstigt eller distraherande. Inte så länge det sker på deras egna villkor. Och det gör det ju här.

På en föreläsning som några av oss var på härom kvällen pratade man just om det, bland annat,
och presenterade då ett citat av en av de mest namnkunniga filosoferna och pedagogerna i utbildningsvärlden - John Dewey. Det kändes helt klockrent för en Bofink. Eller vad säger ni?

Skönt med lite vetenskapliga belägg när man tycker att man spretar åt alla håll ibland. :)

 

Hur som helst så är nu cykeln tillbaka hos fåglarna igen. De som har jobbat med tranan gick in i en ny fas och gick vidare med färgläggningen av sin väggfasta fågel i naturlig storlek genom att helt enkelt blanda till "rätt" nyans. Vi hade tröttnat på att klippa ut färger ur tidningar nu och ville göra eget. Nöjda kunde vi också konstatera att när färgen torkat så var den helt tranlik! Ibland ska man ha tur också. Eller tur och tur... Skicklighet kallas det väl. Vi tror på vår egen förmåga och är trygga i det!

Vi har också lagt beslag på ljusbordet igen. Det är ett fantastiskt arbetsredskap som kan ha så många användningsområden. Här känner vi in fåglarnas former och blir medvetna om detaljer hos fåglarna genom att helt enkelt rita av dem.

 

Men här kan man också hitta en annan strategi för att skriva. När man tycker att man behöver lite stöd i att minnas hur bokstäverna i namnet ser ut hämtar man sin namnskylt, som är bra att ha till mycket och lägger den på ljusbordet. Sedan är det ingen match att "märka" sin fågel.

 

 

NU är det dags för lite mer hemligheter på bloggen! Vi får ju försöka att hålla intresset levande på alla sätt vi kan... Lite ledtrådar kan man väl säga att ni får i rubriken - men det färdiga resultatet får ni vänta lite på. Men man behöver hönsnät...

... och man behöver kunna knyta...

... och det kan vi!

Man behöver veta hur en örnstjärt ser ut...

... och en mage...

... och en näbb. Mer säger vi inte om det nu.

 

Sedan finns det på sina håll en viss fascination för blåmesen. Hur ser en sådan ut då? Lite så här kanske? Njä... det blev hen inte nöjd med. Men det är inget vi hakar upp oss på. Då provar vi ett annat sätt. en blåmes ska ju helst vara lite blå. Helst "schasblå"... Och fjädrig.

 

Nåt sånt här?

Den måste ju ha vingar så att den kan flyga. Så!

Färdig! I alla fall just nu...

 

 

Men skaparlusten slutar inte där. Vi vill måla helt fritt också. Färgen flödar i takt med kreativiteten och de mest fantastiska målningar växer fram.

Ta ett kort på mig och min älva! Självklart! Klick!

Så tillbaka till ljusbordet igen. I lugn och ro avlöser barnen varandra. Jobbar en stund för att sedan glida över i en ny aktivitet.

Kanske hittar man varandra vid datorn. I en strimma sol på den blå mattan... och katten är med på ett hörn.

Mellanmålet åt vi ute idag. Det börjar bli en vana nu. Måste vara våren... :) Och när våren kommer så blir det här en allt vanligare syn. En musiksamling på gården där alla får vara med. Även mammor som är sugna... Nästa gång vågar hon nog trumma också.

 

Och det där med estetik vet ni - det vet inte om några gränser. Hör man musik och det börjar spritta i benen - ja, då dansar man! Inget konstigt med det.

 

Ja, det var vår dag på Bofinken. Vad har ni gjort?